Nu andas jag för dig
Jag har sagt det förut och jag säger det igen:Vi dör inte en gång,
vi dör och föds ett antal gånger.
Alla stora förändringar och insikter ger oss en ny syn på livet om och om igen.
Idag trodde jag att jag dog på riktigt, jag slutade att leva och blev en slags robot.
En robot med ett enorm hål i hjärtat.
Jag är fortfarande en robot men vet att jag kommer komma tillbaka till livet så småningom.
Jag måste lära mig att leva på nytt med allt vad det innebär,
herregud jag får ju till och med påminna mig själv om att andas!
Smärtan är så påtaglig och inte bara mental,
mitt hjärta hugger till och jag har skakningar, mår illa och nyser konstant.
Det där med nysningarna förvånar mig faktiskt litegrand.
Jag har en sådan distans till mig själv just nu att det faktiskt är skrämmande,
så bli inte förvånad över hur jag väljer mina ord, för visst låter jag hård? Känslokall?
Det är jag inte!
Den här texten är helt enkelt enbart ego-baserad,
sett från ett litet större perspektiv än det hål jag faktiskt ligger i.
Jag vet att det här kommer att bli tufft, på mitt avstånd från mig själv
ser jag en liten människa som ska slåss mot en stor, övermäktig fiende.
Hon kommer att ha så ont men jag ser också en styrka
som jag vet kommer att leda henne rätt.
Hon måste hitta rätt.
Jag måste klara av det här.
Om inte annars så för DIN skull, du orkade inte men på något vis
så känns det som att all din livskraft nu finns i mig.
Dubbel uppsättning av vilja. Dubbel uppsättning av tårar också?
Ni som är mina vänner, bara var där för mig, säg inget, pressa inte
men lyssna när jag pratar och trösta när jag gråter. Skratta när jag skrattar.
För snart går jag in i mig själv igen
och då behöver jag all hjälp jag kan få - ensam är inte stark.
Nu, nu andas jag för dig tills den dag mina lungor kan fungera igen.
vi dör och föds ett antal gånger.
Alla stora förändringar och insikter ger oss en ny syn på livet om och om igen.
Idag trodde jag att jag dog på riktigt, jag slutade att leva och blev en slags robot.
En robot med ett enorm hål i hjärtat.
Jag är fortfarande en robot men vet att jag kommer komma tillbaka till livet så småningom.
Jag måste lära mig att leva på nytt med allt vad det innebär,
herregud jag får ju till och med påminna mig själv om att andas!
Smärtan är så påtaglig och inte bara mental,
mitt hjärta hugger till och jag har skakningar, mår illa och nyser konstant.
Det där med nysningarna förvånar mig faktiskt litegrand.
Jag har en sådan distans till mig själv just nu att det faktiskt är skrämmande,
så bli inte förvånad över hur jag väljer mina ord, för visst låter jag hård? Känslokall?
Det är jag inte!
Den här texten är helt enkelt enbart ego-baserad,
sett från ett litet större perspektiv än det hål jag faktiskt ligger i.
Jag vet att det här kommer att bli tufft, på mitt avstånd från mig själv
ser jag en liten människa som ska slåss mot en stor, övermäktig fiende.
Hon kommer att ha så ont men jag ser också en styrka
som jag vet kommer att leda henne rätt.
Hon måste hitta rätt.
Jag måste klara av det här.
Om inte annars så för DIN skull, du orkade inte men på något vis
så känns det som att all din livskraft nu finns i mig.
Dubbel uppsättning av vilja. Dubbel uppsättning av tårar också?
Ni som är mina vänner, bara var där för mig, säg inget, pressa inte
men lyssna när jag pratar och trösta när jag gråter. Skratta när jag skrattar.
För snart går jag in i mig själv igen
och då behöver jag all hjälp jag kan få - ensam är inte stark.
Nu, nu andas jag för dig tills den dag mina lungor kan fungera igen.
VM-kyrkan och allmänt babbel
Jag har övervägt länge hurvida jag ska ta bort min blogg eller inte.
De mer seriösa saker som jag skriver just nu vill jag inte visa upp för allmänheten och jag har ju alltid påstått att ingen är intresserad av mitt torftiga liv...
Alternativt kan jag ju faktiskt börja hitta på en massa häftiga saker som jag gör, det där tål att tänkas på.
Ni som läser kan väl avgöra? Ska jag fortsätta att lägga upp lite allmänna tankar eller ska jag berätta mer om mig och mitt liv?
En liten rolig sak är i alla fall att jag har blivit extremt intresserad av kristendomen. Jag fick en bibel i julklapp (ja, jag hade faktiskt önskat mig en bibel) och nu försöker jag att läsa lite varje kväll.
Idag damp det dessutom ner något slags reklamblad från Svenska kyrkan i Östersund som jag lusläste.
Det roliga med reklambladet var att dem titulerade sig som "VM-kyrkan 2008".
Jaja, vi får hit skidskytte-VM, det är vi på det klara med... Men vad har en kyrka med det att göra?
Adam har i alla fall lovat mig (ja, det har du!) att följa med på någon gudstjänst. Jag har aldrig varit på en gudstjänst i hela mitt liv och jag gruvar mig lite inför det. Märks det när jag träder in i kyrkan hur extremt okristen jag är? Hoppas inte...
Med tanke på hur mycket gud har jävlats med mig den senaste tiden så kanske det är dags att snacka med honom på tu man hand.
Annars händer det just inget speciellt i mitt liv.
Jag har panik över skolan men när jag väl är där så är det helt okej.
Jag suktar efter att få köpa en ny kamera men vet inte hur det ska gå till ekonomiskt sett, jag ligger redan efter en hel del på den fronten...
Sedan har jag blandade känslor inför studenten och att flytta hem till Sundsvall igen. Det blir nog bra, bara jag kommer in på universitetet. Gör jag inte det så vet jag inte vad jag gör? Kanske drar jag till Afrika ändå. Eller så blir jag kvar i kallhålet Östersönder.
Musikmässigt har jag än en gång fastnat för Daft Punk. Har plockat fram Alive 2007 igen och kommit på hur bra "Face to face" är, den remixen är precis vad jag behöver just nu.
Hände en ganska otäck sak i fredags också, men jag klarade mig ur den utan större skador. Endel killar borde inte få springa lösa.
Hum, det får vara allt för den här gången.
Lägger upp något "seriösare" lite senare, om jag inte somnar innan.
De mer seriösa saker som jag skriver just nu vill jag inte visa upp för allmänheten och jag har ju alltid påstått att ingen är intresserad av mitt torftiga liv...
Alternativt kan jag ju faktiskt börja hitta på en massa häftiga saker som jag gör, det där tål att tänkas på.
Ni som läser kan väl avgöra? Ska jag fortsätta att lägga upp lite allmänna tankar eller ska jag berätta mer om mig och mitt liv?
En liten rolig sak är i alla fall att jag har blivit extremt intresserad av kristendomen. Jag fick en bibel i julklapp (ja, jag hade faktiskt önskat mig en bibel) och nu försöker jag att läsa lite varje kväll.
Idag damp det dessutom ner något slags reklamblad från Svenska kyrkan i Östersund som jag lusläste.
Det roliga med reklambladet var att dem titulerade sig som "VM-kyrkan 2008".
Jaja, vi får hit skidskytte-VM, det är vi på det klara med... Men vad har en kyrka med det att göra?
Adam har i alla fall lovat mig (ja, det har du!) att följa med på någon gudstjänst. Jag har aldrig varit på en gudstjänst i hela mitt liv och jag gruvar mig lite inför det. Märks det när jag träder in i kyrkan hur extremt okristen jag är? Hoppas inte...
Med tanke på hur mycket gud har jävlats med mig den senaste tiden så kanske det är dags att snacka med honom på tu man hand.
Annars händer det just inget speciellt i mitt liv.
Jag har panik över skolan men när jag väl är där så är det helt okej.
Jag suktar efter att få köpa en ny kamera men vet inte hur det ska gå till ekonomiskt sett, jag ligger redan efter en hel del på den fronten...
Sedan har jag blandade känslor inför studenten och att flytta hem till Sundsvall igen. Det blir nog bra, bara jag kommer in på universitetet. Gör jag inte det så vet jag inte vad jag gör? Kanske drar jag till Afrika ändå. Eller så blir jag kvar i kallhålet Östersönder.
Musikmässigt har jag än en gång fastnat för Daft Punk. Har plockat fram Alive 2007 igen och kommit på hur bra "Face to face" är, den remixen är precis vad jag behöver just nu.
Hände en ganska otäck sak i fredags också, men jag klarade mig ur den utan större skador. Endel killar borde inte få springa lösa.
Hum, det får vara allt för den här gången.
Lägger upp något "seriösare" lite senare, om jag inte somnar innan.
Jag lever, jag lär
Energi.
Jag har så mycket energi inom mig.
Men det är begränsad energi, som bara går att använda på ett enda sätt.
En sådan energi som inte kan omvandlas på mer än ett sätt.
De fysikaliska lagarna gäller inte här och nu...
Gravitationen håller min kropp på jorden men själv kan jag flyga.
Flyga, men knappt ens röra mig från det ena stället till det andra.
Det finns dagar då jag inte ens vill öppna mina ögon, de dagarna kommer oftare nuförtiden.
Mörkret utanför mitt fönster kryper in i mig, som vore det omöjligt för mig att behålla ljuset.
Det dagar jag faktiskt kliver upp finns så många saker att göra, så många ord att säga.
Alldeles för många tankar att tänka.
Jag vill allt och hela världen men hinner inte med.
Nästa dag är en dålig dag och mörkret skrattar tyst åt mig.
Berättar att jag aldrig någonsin kommer att kunna trivas helt.
Det riktiga livet har aldrig börjat.
Jag har väntat och väntat på att världen ska visa sig såsom den faktiskt är.
Nu har jag förstått att det är meningslöst att vänta.
Det riktiga livet är faktiskt nu och någon låtsas-variant på det finns inte alls.
Jag är så gammal som jag aldrig varit förut men det betyder inte på långa vägar att jag gör alla de saker jag trodde att jag skulle göra.
Kanske har mina förväntningar varit stora. Eller så har ambitionen svikit mig.
I vilket fall så är det dags att börja leva som mig själv.
Jag får helt enkelt stå ut med att vara ensam,
om det betyder att jag slipper spela de roller jag hela tiden letar, letar.
Jag har så mycket energi inom mig.
Men det är begränsad energi, som bara går att använda på ett enda sätt.
En sådan energi som inte kan omvandlas på mer än ett sätt.
De fysikaliska lagarna gäller inte här och nu...
Gravitationen håller min kropp på jorden men själv kan jag flyga.
Flyga, men knappt ens röra mig från det ena stället till det andra.
Det finns dagar då jag inte ens vill öppna mina ögon, de dagarna kommer oftare nuförtiden.
Mörkret utanför mitt fönster kryper in i mig, som vore det omöjligt för mig att behålla ljuset.
Det dagar jag faktiskt kliver upp finns så många saker att göra, så många ord att säga.
Alldeles för många tankar att tänka.
Jag vill allt och hela världen men hinner inte med.
Nästa dag är en dålig dag och mörkret skrattar tyst åt mig.
Berättar att jag aldrig någonsin kommer att kunna trivas helt.
Det riktiga livet har aldrig börjat.
Jag har väntat och väntat på att världen ska visa sig såsom den faktiskt är.
Nu har jag förstått att det är meningslöst att vänta.
Det riktiga livet är faktiskt nu och någon låtsas-variant på det finns inte alls.
Jag är så gammal som jag aldrig varit förut men det betyder inte på långa vägar att jag gör alla de saker jag trodde att jag skulle göra.
Kanske har mina förväntningar varit stora. Eller så har ambitionen svikit mig.
I vilket fall så är det dags att börja leva som mig själv.
Jag får helt enkelt stå ut med att vara ensam,
om det betyder att jag slipper spela de roller jag hela tiden letar, letar.
Gud vet alltid vad vi gör och säger...
Jag och sällskap går runt i en stad.
Jag pratar om hur ironiskt livet är, att så fort jag säger något så motbevisas det på en gång.
Påstår att det är gud som älskar att jävlas med mig.
Precis efter detta konstaterande så kommenterar jag att trottoarerna i denna stad är ovanligt smala.
Jag får medhåll av mitt sällskap.
Vi går runt ett gathörn och befinner oss helt plötsligt på något som måste vara en av världens bredaste trottoarer...
Jag pratar om hur ironiskt livet är, att så fort jag säger något så motbevisas det på en gång.
Påstår att det är gud som älskar att jävlas med mig.
Precis efter detta konstaterande så kommenterar jag att trottoarerna i denna stad är ovanligt smala.
Jag får medhåll av mitt sällskap.
Vi går runt ett gathörn och befinner oss helt plötsligt på något som måste vara en av världens bredaste trottoarer...
Om att resa, varken ensam eller tillsammans med någon annan
Okomplicerad, upplyft av mina egna ord.
Letar mig tillbaka till det rena underbara som jag ägde en gång.
Lever alltid på gränsen till en olidlighet,
leker med gränser som ändå bara är till för kliva över.
Söker mig till djupet bara för att det var så längesedan jag kände något på riktigt.
Säger åt mitt hjärta att vara tyst för en gångs skull.
Lyckas som vanligt inte.
Mina tankar har blivit till satelliter som svävar runt, runt i samma bana. Hittar ingen väg ut.
Jag vill övervinna alla naturlagar, skicka ut mitt hjärta i rymden
för att få tillbaka det med helt nya intryck.
Jag vill våga skrika på ett sätt som gör att människor faktiskt lyssnar.
Samtidigt så kan jag inte göra annat än att le åt världen
och dess underbara sätt att vända upp och ner på min tillvaro om och om igen.
Jag har insett att det nog är så jag måste leva mitt liv, jag kommer aldrig att kunna bli rak.
Vill inte heller, om jag tänker efter.
Så, vem vill följa med på min färd?
Finns det någon som vågar ta min hand och resa genom de snåriga skogar som är jag?
Är det ens en resa som kan göras utav mer än en människa?
Att leva ensam med sig själv är något jag lärt mig alldeles nyss,
men det ger mig ingenting.
Därför skickar jag ut en önskan som handlar lite om att finna men mest om att leta.
För det finns personer som kan öppna mig med nycklar som jag inte själv delat ut.
Någonstans, någon gång.
Till dess färdas jag, inte ensam, utan tillsammans med hela världen.
Letar mig tillbaka till det rena underbara som jag ägde en gång.
Lever alltid på gränsen till en olidlighet,
leker med gränser som ändå bara är till för kliva över.
Söker mig till djupet bara för att det var så längesedan jag kände något på riktigt.
Säger åt mitt hjärta att vara tyst för en gångs skull.
Lyckas som vanligt inte.
Mina tankar har blivit till satelliter som svävar runt, runt i samma bana. Hittar ingen väg ut.
Jag vill övervinna alla naturlagar, skicka ut mitt hjärta i rymden
för att få tillbaka det med helt nya intryck.
Jag vill våga skrika på ett sätt som gör att människor faktiskt lyssnar.
Samtidigt så kan jag inte göra annat än att le åt världen
och dess underbara sätt att vända upp och ner på min tillvaro om och om igen.
Jag har insett att det nog är så jag måste leva mitt liv, jag kommer aldrig att kunna bli rak.
Vill inte heller, om jag tänker efter.
Så, vem vill följa med på min färd?
Finns det någon som vågar ta min hand och resa genom de snåriga skogar som är jag?
Är det ens en resa som kan göras utav mer än en människa?
Att leva ensam med sig själv är något jag lärt mig alldeles nyss,
men det ger mig ingenting.
Därför skickar jag ut en önskan som handlar lite om att finna men mest om att leta.
För det finns personer som kan öppna mig med nycklar som jag inte själv delat ut.
Någonstans, någon gång.
Till dess färdas jag, inte ensam, utan tillsammans med hela världen.
Kent, Mange Schimdt & fulla svenskar.
För en gångs skull så tänker jag bjuda på lite smaskiga detaljer från mitt oerhört intressanta liv, så ta tillfället i akt och gotta er för detta händer inte ofta!
I Fredags var det utgång efter lång tids planläggning, dvs mer än två dagar.
Förfest hos mig som så många helger förut och som bestod av en massa härliga flickor, Torkel I Knipa, kortspel och riktigt mycket alkohol.
Jag lyckades faktiskt dra i mig en minttu (något jag upptäckte när jag kom hem idag, trodde att minst halva var kvar, jag skulle ju "vara nykter"). Detta ser jag som en giltig förklaring till mitt uppträdande senare på kvällen.
Vi drog nämligen vidare ner på stan och till Basement där Mange Schimdt spelade. Jag vet, det klingar dåligt redan här. Väl på Basement hade jag riktigt roligt, jag och Fanny stoltserade i våra skol-jackor (pinsamhetsfaktor 100) och det blev en och annan öl tillsammans med Lynn.
Nu kommer vi till det pinsamma. Alkoholhalten plus den allmänt glada stämningen fick mig att tro att Mange Schmidt var bra. Nej, jag skojar inte, jag trodde verkligen att han var bra.
Detta kom jag på någon gång runt 12-1 då jag fick en enorm ångest och drog ut på stan för att träffa Petter.
Nattbuss hem och jag försökte verkligen att spela normal Mange Schimdt-hatare. Tror inte att jag lyckades så bra.
Väl hemma däckade jag lite halvt och hade stora problem att ta mig upp när klockan ringde runt sju. Insåg alldeles för sent att bussen som jag tänkte ta ner till tågstationen i själva verket var en 1:a och inte en 9:a (stadsbussarnas nya hemsida gör mig förvirrad) vilket betydde att jag skulle bli tvungen att gå från busstorget ner till tåget, något jag i mitt fortfarande-ganska-full-tillstånd inte var så sugen på.
Adams föräldrar var därför snälla nog att svänga förbi Körfältet för att hämta upp mig vilket gjorde att min skräck för att missa tåget varit helt i onödan.
Hemma i lägenheten låg Petter kvar, jag hade inte hjärta nog att slänga ut honom så tidigt på morgonen utan slängde istället en extranyckel i hans ansikte. Detta frambringade lite ångest under tågresan då jag fick ett SMS som berättade att allt som skulle finnas kvar när jag kom hem igen skulle vara min bibel. Som inte ens är min.
Tågresan gick i alla fall bra, jag och Adam hamnade bredvid ett gäng som spelade kent hela resan och jag var nog fortfarande ganska full. Vi tog oss alltså till Trondheim utan missöden.
Jag var på ett väldigt konstigt humör vilket ledde till en hel del minst sagt sjuka kommentarer och diskussioner, något jag inte tänker gå in på här eftersom det troligtvis skulle leda till att jag fick en hel bunt med psykologer efter mig.
I alla fall så lyckades jag och Adam få tiden att gå fram till 18.30 då det var insläpp på Spektrum. Väl inne i (på?) Spektrum blev jag och Adam lite förvirrade eftersom 90% av publiken bestod av mainstream 40-50-åringar, alltså inte de människor som förväntas befinna sig på en kentkonsert. Kent måste helt enkelt ha en annorlunda målgrupp i Norge än i Sverige.
De svenskar som var där utmärkte sig i vilket fall med att vara 1) Fulla och 2) Högljudda. Go Sweden!
Så var stunden inne. Herr Berg och company äntrade scenen och det kunde helt enkelt inte bli annat än bra.
Hela konserten var ett långt leénde och låtlistan var minst sagt klockren då den bestod av låtar såsom Revolt, Pojken med Hålet i Handen, Kevlarsjäl och den obligatoriska avslutningstrion: Ensammast i Sverige - 747 - Mannen i Den Vita Hatten.
Ljussättningen var genialisk, Jocke Berg log och jag var... lycklig. Lycklig på det sätt man bara blir då allting stämmer.
Efter Hultsfred 06-konserten med kent var det här precis det jag behövde. Nu vet jag på riktigt att herrarna i kostym har mycket kvar att ge.
Tillbaka Till Samtiden är ett klockrent verk rakt igenom och jag har aldrig förr sett dem så lyckliga på scen.
Timmarna efter konserten då jag och Adam väntade på tåget bestod av en stor lycka och en hel del trötthet, som resulterade i än sjukare samtalsämnen och diskussioner. Vi har i alla fall material som räcker för en såpa, en sjuk komedi (som troligtvis bara jag och Adam skulle uppskatta) samt en skräckfilm. Citatlistan kan göras lång.
Hem tog vi oss också, tågresan bestod av sömn och åter sömn och på Trossgränd 4, lägenhetsnummer 8419 fanns alla mina ägodelar kvar trots Petters hot!
Nu ska jag sätta mig och skriva lite mer seriösa saker och något säger mig att det inte blir någon skola i morgon
I Fredags var det utgång efter lång tids planläggning, dvs mer än två dagar.
Förfest hos mig som så många helger förut och som bestod av en massa härliga flickor, Torkel I Knipa, kortspel och riktigt mycket alkohol.
Jag lyckades faktiskt dra i mig en minttu (något jag upptäckte när jag kom hem idag, trodde att minst halva var kvar, jag skulle ju "vara nykter"). Detta ser jag som en giltig förklaring till mitt uppträdande senare på kvällen.
Vi drog nämligen vidare ner på stan och till Basement där Mange Schimdt spelade. Jag vet, det klingar dåligt redan här. Väl på Basement hade jag riktigt roligt, jag och Fanny stoltserade i våra skol-jackor (pinsamhetsfaktor 100) och det blev en och annan öl tillsammans med Lynn.
Nu kommer vi till det pinsamma. Alkoholhalten plus den allmänt glada stämningen fick mig att tro att Mange Schmidt var bra. Nej, jag skojar inte, jag trodde verkligen att han var bra.
Detta kom jag på någon gång runt 12-1 då jag fick en enorm ångest och drog ut på stan för att träffa Petter.
Nattbuss hem och jag försökte verkligen att spela normal Mange Schimdt-hatare. Tror inte att jag lyckades så bra.
Väl hemma däckade jag lite halvt och hade stora problem att ta mig upp när klockan ringde runt sju. Insåg alldeles för sent att bussen som jag tänkte ta ner till tågstationen i själva verket var en 1:a och inte en 9:a (stadsbussarnas nya hemsida gör mig förvirrad) vilket betydde att jag skulle bli tvungen att gå från busstorget ner till tåget, något jag i mitt fortfarande-ganska-full-tillstånd inte var så sugen på.
Adams föräldrar var därför snälla nog att svänga förbi Körfältet för att hämta upp mig vilket gjorde att min skräck för att missa tåget varit helt i onödan.
Hemma i lägenheten låg Petter kvar, jag hade inte hjärta nog att slänga ut honom så tidigt på morgonen utan slängde istället en extranyckel i hans ansikte. Detta frambringade lite ångest under tågresan då jag fick ett SMS som berättade att allt som skulle finnas kvar när jag kom hem igen skulle vara min bibel. Som inte ens är min.
Tågresan gick i alla fall bra, jag och Adam hamnade bredvid ett gäng som spelade kent hela resan och jag var nog fortfarande ganska full. Vi tog oss alltså till Trondheim utan missöden.
Jag var på ett väldigt konstigt humör vilket ledde till en hel del minst sagt sjuka kommentarer och diskussioner, något jag inte tänker gå in på här eftersom det troligtvis skulle leda till att jag fick en hel bunt med psykologer efter mig.
I alla fall så lyckades jag och Adam få tiden att gå fram till 18.30 då det var insläpp på Spektrum. Väl inne i (på?) Spektrum blev jag och Adam lite förvirrade eftersom 90% av publiken bestod av mainstream 40-50-åringar, alltså inte de människor som förväntas befinna sig på en kentkonsert. Kent måste helt enkelt ha en annorlunda målgrupp i Norge än i Sverige.
De svenskar som var där utmärkte sig i vilket fall med att vara 1) Fulla och 2) Högljudda. Go Sweden!
Så var stunden inne. Herr Berg och company äntrade scenen och det kunde helt enkelt inte bli annat än bra.
Hela konserten var ett långt leénde och låtlistan var minst sagt klockren då den bestod av låtar såsom Revolt, Pojken med Hålet i Handen, Kevlarsjäl och den obligatoriska avslutningstrion: Ensammast i Sverige - 747 - Mannen i Den Vita Hatten.
Ljussättningen var genialisk, Jocke Berg log och jag var... lycklig. Lycklig på det sätt man bara blir då allting stämmer.
Efter Hultsfred 06-konserten med kent var det här precis det jag behövde. Nu vet jag på riktigt att herrarna i kostym har mycket kvar att ge.
Tillbaka Till Samtiden är ett klockrent verk rakt igenom och jag har aldrig förr sett dem så lyckliga på scen.
Timmarna efter konserten då jag och Adam väntade på tåget bestod av en stor lycka och en hel del trötthet, som resulterade i än sjukare samtalsämnen och diskussioner. Vi har i alla fall material som räcker för en såpa, en sjuk komedi (som troligtvis bara jag och Adam skulle uppskatta) samt en skräckfilm. Citatlistan kan göras lång.
Hem tog vi oss också, tågresan bestod av sömn och åter sömn och på Trossgränd 4, lägenhetsnummer 8419 fanns alla mina ägodelar kvar trots Petters hot!
Nu ska jag sätta mig och skriva lite mer seriösa saker och något säger mig att det inte blir någon skola i morgon
En berättelse om ett hjärta, som både vågar vinna & förlora
Jag har äntligen lyckats förstå och ta in
att det inte spelar någon roll hur många gånger jag försöker att tysta mitt hjärta.
Jag kan slänga iväg mina känslor och tankar
men sanningen är ändå: det är en omöjlighet.
Symboliken med att känslorna sitter i hjärtat är inte helt tagen ur luften.
Det är lika bra att lyssna
på denna dunkande evighetsmaskin, för utan hjärtat... så dör vi ju.
Just nu så pratar mitt hjärta om något djupt.
Det viskar stillsamt om att jag är på rätt väg.
Jag rör mig framåt, varken snabbt eller sakta
och det inger en sällsam frid som jag inte tänker försöka mig på att förklara.
(Ibland kan ord förstöra)
I alla fall; jag söker mycket och länge.
Ibland (såsom nu) kan det hända att jag finner något,
men vad och om jag hittar något alls spelar inte lika stor roll som att jag faktiskt söker.
Vägen kan komma att vara snårig då och då och många korsningar ska passeras?
Men jag har lärt mig att man alltid kan gå tillbaka,
om vägen man valde visade sig vara fel.
Kanske har jag då förlorat något på vägen, kanske har jag hittat något viktigt.
Platsen kommer i vilket fall inte att vara densamma då jag återvänder,
men vända tillbaka - det kan man alltid.
Fast förlust eller vinst - det viktigaste är ändå att våga satsa.
Att leva i ett stort velande fram och tillbaka är aldrig bra.
Nej, då är det bättre att vi hoppar och gör det på en gång.
Råkar vi då förlora så har vi bara desto större chans till vinst näst gång.
För förlust betyder inte bara förlust.
Att förlora är också att vinna,
vinna insikt om vad vi inte ska göra och vad vi inte ska välja.
På så vis blir vi ju bara rikare... för varje beslut,
varje korsning... varje ögonblick som har någon som helst betydelse.
att det inte spelar någon roll hur många gånger jag försöker att tysta mitt hjärta.
Jag kan slänga iväg mina känslor och tankar
men sanningen är ändå: det är en omöjlighet.
Symboliken med att känslorna sitter i hjärtat är inte helt tagen ur luften.
Det är lika bra att lyssna
på denna dunkande evighetsmaskin, för utan hjärtat... så dör vi ju.
Just nu så pratar mitt hjärta om något djupt.
Det viskar stillsamt om att jag är på rätt väg.
Jag rör mig framåt, varken snabbt eller sakta
och det inger en sällsam frid som jag inte tänker försöka mig på att förklara.
(Ibland kan ord förstöra)
I alla fall; jag söker mycket och länge.
Ibland (såsom nu) kan det hända att jag finner något,
men vad och om jag hittar något alls spelar inte lika stor roll som att jag faktiskt söker.
Vägen kan komma att vara snårig då och då och många korsningar ska passeras?
Men jag har lärt mig att man alltid kan gå tillbaka,
om vägen man valde visade sig vara fel.
Kanske har jag då förlorat något på vägen, kanske har jag hittat något viktigt.
Platsen kommer i vilket fall inte att vara densamma då jag återvänder,
men vända tillbaka - det kan man alltid.
Fast förlust eller vinst - det viktigaste är ändå att våga satsa.
Att leva i ett stort velande fram och tillbaka är aldrig bra.
Nej, då är det bättre att vi hoppar och gör det på en gång.
Råkar vi då förlora så har vi bara desto större chans till vinst näst gång.
För förlust betyder inte bara förlust.
Att förlora är också att vinna,
vinna insikt om vad vi inte ska göra och vad vi inte ska välja.
På så vis blir vi ju bara rikare... för varje beslut,
varje korsning... varje ögonblick som har någon som helst betydelse.
Våran historia får aldrig begränsa oss
Okej, jag lovade mer texter.
Detta är en exakt kopia ifrån min lunar-blogg,
men den kändes faktiskt så viktig att jag vill att alla ska kunna läsa den.
Viktig för mig, i alla fall.
..............................................
Jag tänkte skriva lite om den historia vi alla bär inom oss,
det mångfald av ögonblick som varje människa aldrig kommer att sluta samla på.
Där finns lyckliga stunder, där finns mörka nätter, glada minnen, sorgsna farväl.
Där finns allt som har skapat oss, det som idag styr oss i allt vi gör.
Alla våra val som har lett fram till detta nu.
Jag tänkte skriva lite om att vi måste acceptera våran historia.
Vi måste inse att de mörka nätterna faktiskt var väldigt jobbiga.
Och de lyckliga stunderna kanske inte kommer åter såsom dem var just där och då.
Att ta farväl är alltid sorgset, när det handlar om någon eller något som vi älskade.
Jag tänkte skriva lite om att vi får sluta upp med att göra om historien.
Det spelar ingen roll vad vi intalar oss själva,
det som har varit har varit och det går inte att förändra,
hur mycket vi än försöker att förtränga och glömma.
Även fast dagsljuset kom efter mörkret så betyder det inte att det aldrig var svart.
Just den där lyckan kanske fick ett väldigt tragiskt slut, men vi var faktiskt lyckliga.
Och till sist så tänkte jag skriva lite om att vi måste leva i nuet.
Vi måste ta farväl av våra minnen, begrava dem i en kista.
För allt har ett slut och att skjuta upp på det gör oss bara olyckliga.
Och ja, vi kommer att gråta då vi blir påminda om ensamheten.
Och ja, det kommer att göra ont när vi inser att det funnits lyckligare stunder än nu.
Men vi kommer också att le, då vi sakta börjar inse vilka hinder vi har lyckats ta oss förbi.
Sedan kan vi möta dagen utan de begränsningar som våran historia tidigare gav oss.
Vi kan födas på nytt varje dag.
Leva varje sekund.
Hitta nya ljusexplosioner och övervinna nya rädslor.
Detta är en exakt kopia ifrån min lunar-blogg,
men den kändes faktiskt så viktig att jag vill att alla ska kunna läsa den.
Viktig för mig, i alla fall.
..............................................
Jag tänkte skriva lite om den historia vi alla bär inom oss,
det mångfald av ögonblick som varje människa aldrig kommer att sluta samla på.
Där finns lyckliga stunder, där finns mörka nätter, glada minnen, sorgsna farväl.
Där finns allt som har skapat oss, det som idag styr oss i allt vi gör.
Alla våra val som har lett fram till detta nu.
Jag tänkte skriva lite om att vi måste acceptera våran historia.
Vi måste inse att de mörka nätterna faktiskt var väldigt jobbiga.
Och de lyckliga stunderna kanske inte kommer åter såsom dem var just där och då.
Att ta farväl är alltid sorgset, när det handlar om någon eller något som vi älskade.
Jag tänkte skriva lite om att vi får sluta upp med att göra om historien.
Det spelar ingen roll vad vi intalar oss själva,
det som har varit har varit och det går inte att förändra,
hur mycket vi än försöker att förtränga och glömma.
Även fast dagsljuset kom efter mörkret så betyder det inte att det aldrig var svart.
Just den där lyckan kanske fick ett väldigt tragiskt slut, men vi var faktiskt lyckliga.
Och till sist så tänkte jag skriva lite om att vi måste leva i nuet.
Vi måste ta farväl av våra minnen, begrava dem i en kista.
För allt har ett slut och att skjuta upp på det gör oss bara olyckliga.
Och ja, vi kommer att gråta då vi blir påminda om ensamheten.
Och ja, det kommer att göra ont när vi inser att det funnits lyckligare stunder än nu.
Men vi kommer också att le, då vi sakta börjar inse vilka hinder vi har lyckats ta oss förbi.
Sedan kan vi möta dagen utan de begränsningar som våran historia tidigare gav oss.
Vi kan födas på nytt varje dag.
Leva varje sekund.
Hitta nya ljusexplosioner och övervinna nya rädslor.
Varför jag inte skriver nu
Okej, det har varit lite torrt här på sistone. Och inte så lite heller.
Men jag skyller på att det finns annat som tar så mycket mer tid just nu.
Tankarna, känslorna - dom är inte redo att sätta ord på än,
först måste jag hitta rätt väg
och rätt sätt.
Men snart snart snart, jag lovar.
Orden trängs inuti mig och snart sprängs jag.
Då ska jag skriva skriva skriva.
Just nu ska jag leva leva leva, bara en liten stund till.
.=.'
Men jag skyller på att det finns annat som tar så mycket mer tid just nu.
Tankarna, känslorna - dom är inte redo att sätta ord på än,
först måste jag hitta rätt väg
och rätt sätt.
Men snart snart snart, jag lovar.
Orden trängs inuti mig och snart sprängs jag.
Då ska jag skriva skriva skriva.
Just nu ska jag leva leva leva, bara en liten stund till.
.=.'
Till alla er
Detta är till er som har hål
som ni inte fyller med kärlek och liv
utan som istället fylls med
blod
ni som har drömmar som är mörkare
än den rymd ni bär
inom er
Det finns inget som är värre
än den smärta ni ger er
som kunde den bota
såren
Det är kärlek ni förtjänar
från allt och från alla
som vågar
Så kom, ge mig er händer och era famnar
för i alla fall jag tror mer på den fysiska närheten
än på den fysiska
smärtan
som en bot mot den psykiska tärdheten
och det psykiska
smärtan
som ni inte fyller med kärlek och liv
utan som istället fylls med
blod
ni som har drömmar som är mörkare
än den rymd ni bär
inom er
Det finns inget som är värre
än den smärta ni ger er
som kunde den bota
såren
Det är kärlek ni förtjänar
från allt och från alla
som vågar
Så kom, ge mig er händer och era famnar
för i alla fall jag tror mer på den fysiska närheten
än på den fysiska
smärtan
som en bot mot den psykiska tärdheten
och det psykiska
smärtan
Om lögner och hur vi använder dem
När jag gick på dagis så delade jag in lögner i tre olika grader.
Den mest acceptabla formen var "skämtet" som skulle vara roligt.
Men jag såg det fortfarande som en lögn, i och med att det var osanning.
Lite värre var det med "skojet" som kunde vara lite mer elakt.
Likaså en lögn för mig, rättfärdig som jag var (det har hänt en hel del sedan dess).
"Lögnen" var det värsta. Det mest förbjudna.
Jag kommer särskilt ihåg en gång då jag blev anklagad för att ljuga, jag kommer inte ihåg vad det handlade om men det är heller inte väsentligt.
Det väsentliga var att jag var helt säker på att jag inte ljög, men det fanns ingen som trodde på mig eller lyssnade på mig.
Någonting sprack där. Innan dess hade jag aldrig ljugit, det höll jag noga koll på.
Efter det så kunde jag inte bry mig lika mycket? för vad gör det om man talar sanning, när ingen ändå tror på en?
Det jag egentligen vill komma fram till: vi ljuger för mycket.
För varandra, men främst för oss själva.
Att ljuga för varandra är en sak.
Jag bryr mig inte så värst mycket om den där fisken du drog upp var 20 eller 30 centimeter.
Men att ljuga för sig själv är en helt annan sak.
För hur ska man någonsin kunna skilja på sanning och lögn
- om man till och med ljuger för sig själv?
Och kom inte och säg att "nej men jag ljuger inte för mig själv" för det i sig är en till lögn.
Vi alla ljuger för oss själva, intalar oss saker; det är rentav en försvarsmekanism.
Och visst, vissa lögner måste vi intala oss själva, annars så skulle vi aldrig orka fortsätta.
Det gäller bara att skära ned på dem, så att vi använder oss utav detta försvar så lite som möjligt.
Det har hänt mig flera gånger att jag fått tänka till om en händelse och fråga mig själv,
"Var det verkligen så det var"?. Oftast så ger jag mig själv svaret "nej".
Vi förfinar verkligheten. Suddar över och bort.
Går vidare med någonting vackert i minnet.
Vi lever alla i en subjektiv värld.
Frågan är bara, hur subjektiv ska vi egentligen låta den vara?
Till vem och hur jag skriver
Det är svårt att välja ord såhär,
när ord aldrig kan betyda bara en sak.
Meningar är svåra att bygga ihop då byggnadsmästaren
egentligen är den personen som ska komma att läsa det jag skrivit.
Jag skriver för mig själv och för alla andra som, liksom jag,
har en tendens att fastna i orden och dess magi.
Jag skriver för Dig.
när ord aldrig kan betyda bara en sak.
Meningar är svåra att bygga ihop då byggnadsmästaren
egentligen är den personen som ska komma att läsa det jag skrivit.
Jag skriver för mig själv och för alla andra som, liksom jag,
har en tendens att fastna i orden och dess magi.
Jag skriver för Dig.
Mina fingrar skriver utan att jag hänger med
Du frågade varför det verkar som att solen går ner men aldrig upp.
Varför timmarna du tillbringar ensam tycks längre
än de timmar du håller en hand i din.
Med en tår i ögat undrade du varför världen på håll
tycks vackrare än dom monster du gömmer under din egen säng
Och jag svarade att det egentligen inte är någon mening att skratta
när gråten kommer igen och igen
Vi borde låta bli att gå ut,
när det ändå slutar med att vi hamnar hemma till slut.
Kanske att vi alla ska sluta leva
när döden lurar runt varje hörn.
Och precis när jag yttrat det sista ordet gick solen upp.
Ibland tänker jag för mycket och för länge
Några tankar från en människa som ofta tänker alldeles för mycket och för länge.
....
Tanke 1:
Som handlar om äkthet.
Funderingar om orden och vilka som är mina,
och vilka jag bara helt sonika har kopierat från dess (desto större?) föregångare.
Varje ord har skrivits och sagts tusentals gånger.
Många meningar och uttryck jag använder har jag hämtat från andra.
Därför undrar jag nu; hur vet jag vilka tankar som är mina?
Hur vet jag att den känslan jag har är det jag verkligen känner,
och inte en känsla jag hört någon annan prata om någon gång?
Sa jag dom där orden bara för att jag läste dom i den där boken?
Skriver jag det här just nu, bara för att någon innan mig gjorde det och jag tyckte om det?
(Det är svårt att inte drunkna här)
Tanke 2:
Som handlar om att vara sig själv.
Och som egentligen bara är en fortsättning utav Tanke 1.
Jag undrar vart i virrvarret av känslor och uttryck jag kan hitta det som är bara jag.
Undrar om det ?bara jaget? alls existerar.
Eller om det finns en massa Li som ska samsas om att få leva ut sina fantasier och drömmar genom den kropp jag besitter.
Ensam är jag mig själv, eller hur?
Men hur kommer det sig då att jag i ensamhetens stillhet (nästan) alltid längtar efter den intensiva närheten?
Längtar jag då ifrån mig själv eller till något större än mig själv?
(Nu har jag drunknat)
Tanke 3:
Som blir en sammanfattning av Tanke 1 och Tanke 2.
Och faktiskt, nu när jag ser det skrivet så ser jag också svaren.
Jag må ha drunknat, men bara för att undersöka djupet på nära håll (det behövs faktiskt ibland).
Ett ord kan skrivas en miljon gånger.
En mening kan bli till en trend.
Men den saliga blandningen utav ord
och meningar
och tankar
och känslor, den har ingen annan förutom jag.
Flickan som går där borta bär en liten del av mig inom sig.
Men det gör henne inte till mig.
Den där pojken på bussen lyssnar på samma musik som mig.
Men för den delen betyder det inte att han har samma åsikter som mig.
Vi är alla delar av varandra, men samtidigt inte.
Och då blir det ju så att man låter de delar man har gemensamt lysa starkast då man umgås.
På så vis är vi alltid oss själva men aldrig allt på samma gång.
Vilket leder till att vi hela tiden överraskas,
förvånas, förundras över människor och deras ombytlighet.
Kanske är det själva nyckeln till att vi behåller lusten till livet, år efter år?
Och nästa gång jag längtar ifrån ensamheten,
väljer jag att kalla det en längtan till något större.
Någon som har en bit av mig och tusen bitar av tusen andra människor.
....
Tanke 1:
Som handlar om äkthet.
Funderingar om orden och vilka som är mina,
och vilka jag bara helt sonika har kopierat från dess (desto större?) föregångare.
Varje ord har skrivits och sagts tusentals gånger.
Många meningar och uttryck jag använder har jag hämtat från andra.
Därför undrar jag nu; hur vet jag vilka tankar som är mina?
Hur vet jag att den känslan jag har är det jag verkligen känner,
och inte en känsla jag hört någon annan prata om någon gång?
Sa jag dom där orden bara för att jag läste dom i den där boken?
Skriver jag det här just nu, bara för att någon innan mig gjorde det och jag tyckte om det?
(Det är svårt att inte drunkna här)
Tanke 2:
Som handlar om att vara sig själv.
Och som egentligen bara är en fortsättning utav Tanke 1.
Jag undrar vart i virrvarret av känslor och uttryck jag kan hitta det som är bara jag.
Undrar om det ?bara jaget? alls existerar.
Eller om det finns en massa Li som ska samsas om att få leva ut sina fantasier och drömmar genom den kropp jag besitter.
Ensam är jag mig själv, eller hur?
Men hur kommer det sig då att jag i ensamhetens stillhet (nästan) alltid längtar efter den intensiva närheten?
Längtar jag då ifrån mig själv eller till något större än mig själv?
(Nu har jag drunknat)
Tanke 3:
Som blir en sammanfattning av Tanke 1 och Tanke 2.
Och faktiskt, nu när jag ser det skrivet så ser jag också svaren.
Jag må ha drunknat, men bara för att undersöka djupet på nära håll (det behövs faktiskt ibland).
Ett ord kan skrivas en miljon gånger.
En mening kan bli till en trend.
Men den saliga blandningen utav ord
och meningar
och tankar
och känslor, den har ingen annan förutom jag.
Flickan som går där borta bär en liten del av mig inom sig.
Men det gör henne inte till mig.
Den där pojken på bussen lyssnar på samma musik som mig.
Men för den delen betyder det inte att han har samma åsikter som mig.
Vi är alla delar av varandra, men samtidigt inte.
Och då blir det ju så att man låter de delar man har gemensamt lysa starkast då man umgås.
På så vis är vi alltid oss själva men aldrig allt på samma gång.
Vilket leder till att vi hela tiden överraskas,
förvånas, förundras över människor och deras ombytlighet.
Kanske är det själva nyckeln till att vi behåller lusten till livet, år efter år?
Och nästa gång jag längtar ifrån ensamheten,
väljer jag att kalla det en längtan till något större.
Någon som har en bit av mig och tusen bitar av tusen andra människor.
Kaordisk lycka
Kaordisk - en harmoniserad kombination av Kaos och ordning
Mitt trivsamma kaos har nått sin höjd.
Mitt hjärta har läkt och på så vis blivit starkare, större.
........
För det är något fantastiskt med hur världen kan ge mig ett leénde
precis då jag trodde att mörkret var så kompakt att något annat vore en omöjlighet.
Det är underbart hur allting kan vara så vackert trots att ondskan lurar runt hörnet.
Jag trodde att jag var uttjatad, att mitt jag hade gjort sitt
och att jag var tvungen att göra förändringar.
Nu har jag insett att det enda som behövdes var att stanna upp
och se till vad som fanns mig närmast - det var där lyckan fanns.
För det finns inga ord och inga känslor som är uttjatade.
Ett nytt möte är alltid ett nytt möte även om platsen är densamma.
Gamla människor har en tendens att förnya sig, precis som allt.
Det närmsta jag varit himlen var det jag såg i dina ögon
var vad dina tankar sa till mig i tysthetens rymd
Och det nöjer jag mig med, för det gör mig så lycklig.
Kanske är det för att våren är här,
de maskrosor som stilla börjat växa i min tanke... dom kommer aldrig att kunna dö.
Kanske är det för att jag för en gångs skull inte vill något annat än det som är här och nu.
Ingen längtan eller saknad, inga krossade ben eller hjärtan.
Jag är hel.
Jag är stark.
Och det finns andra som är svaga, men dom kommer att bli starkare.
Tillsammans finner vi oss leva i en värld till för att erövras.
Den nya luften-,
Ny luft.
Ny luft som i att den gamla gör ont.
Ny luft lagom till en ny tid.
Mitt trivsamma kaos har nått sin höjd.
Mitt hjärta har läkt och på så vis blivit starkare, större.
........
För det är något fantastiskt med hur världen kan ge mig ett leénde
precis då jag trodde att mörkret var så kompakt att något annat vore en omöjlighet.
Det är underbart hur allting kan vara så vackert trots att ondskan lurar runt hörnet.
Jag trodde att jag var uttjatad, att mitt jag hade gjort sitt
och att jag var tvungen att göra förändringar.
Nu har jag insett att det enda som behövdes var att stanna upp
och se till vad som fanns mig närmast - det var där lyckan fanns.
För det finns inga ord och inga känslor som är uttjatade.
Ett nytt möte är alltid ett nytt möte även om platsen är densamma.
Gamla människor har en tendens att förnya sig, precis som allt.
Det närmsta jag varit himlen var det jag såg i dina ögon
var vad dina tankar sa till mig i tysthetens rymd
Och det nöjer jag mig med, för det gör mig så lycklig.
Kanske är det för att våren är här,
de maskrosor som stilla börjat växa i min tanke... dom kommer aldrig att kunna dö.
Kanske är det för att jag för en gångs skull inte vill något annat än det som är här och nu.
Ingen längtan eller saknad, inga krossade ben eller hjärtan.
Jag är hel.
Jag är stark.
Och det finns andra som är svaga, men dom kommer att bli starkare.
Tillsammans finner vi oss leva i en värld till för att erövras.
Den nya luften-,
Ny luft.
Ny luft som i att den gamla gör ont.
Ny luft lagom till en ny tid.
